Finns det något mer underbart är att få skratta så att man nästan tappar andan? Skratta så hejdlöst åt någonting så att man bara inte kan sluta. Men ett skratt vore inte detsamma om man inte hade någon att dela det med. Hur vore mitt liv om jag satt här i min lägenhet och skrattade mig själv helt andfådd? Undra om man ens kan skratta sig själv helt andfådd utan hjälp? Jag har svårt att tro det. Det skulle i alla fall inte vara på samma sätt. Man säger ju att delad glädje är dubbel glädje och jag kan inte annat än att hålla med. Tänk dig att sitta på en balkong i den mörka natten och bara skratta så att hela huset skakar utan en vän. Tänk dig samma scenario fast med en vän vid din sida. Det är bara med vänner man kan skratta åt Lisebergskaniner i skräckfilmer, åt dåliga göteborgsvitsar eller åt pengapungar som hänger utanför Londontröjor. Ja med vänner kan man nästan skratta åt vad som helst. Minsta lilla glimt i ögat hos en vän kan sätta igång denna kaskad av skratt. Ett skratt som får mina skrattgropar att värka av ansträngning och som får mig att nästan helt tappa förmågan att kunna andas.
Tack älskade vänner för att ni agerar PT åt mina skrattgropar/ CLARA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar