All I want for christmas

De snöar utanför fönstret och nu mer än någonsin vill jag att de ska vara jul. Jag är väl en person som alltid längta och ser framemot julen men just nu gör jag det av helt andra anledningar. Det faktum att julen är en helt underbar högtid då man får skrota runt i pyjamas, äta pepparkakor och umgås med sin familjen får stå tillbaka. Just nu längtar jag efter julen för att då vet jag att det största jag någonsin kommer att göra under min tid som socionomstudent är över. Till jul kommer min kandidatuppsats vara färdigskriven, färdig opponerad och förhoppningsvis färdigreviderad. Jag vill att tiden ska gå snabbt men ändå vill jag att den ska gå långsamt med tanke på att det är en hel del som ska göras innan dess. Så tomten om du läser detta vill jag bara säga, All I want for christmas är en godkänd kandidatuppsats.
Nu vidare till arbetet/Clara

ten things to love about being home alone

Det är mycket arbete hemifrån nu i dessa kandidatuppsatstider. Ni vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om det. Här kommer därför en lista över saker som är bra med att vara ensam hemma:

10 man kan gå runt i pyjamas en hel dag

09 behöver inte fixa hår och sätta på sig ett ansikte

08 behöver inte sätta på sig BH

07 man kan sjunga med falskt till favoritlåtarna på spotify 

06 man kan fuldansa naken

05 Prata, resonera och diskutera med sig själv utan att för den delen ses som psykiskt instabil

04 välja när, vad och om man vill äta

03 sluka en hel säsong av en tvserie på en dag 

02 skratta åt sina egna Göteborgsvitsar

01 vägra att diska och städa

Så nu ska jag alltså strippa, sätta danslistan på högsta volym, dansa och sjunga falskt, just because I can! /Clara 

109 mil är kortare än 123, men det är ändå 109 mil!

Snögubben

Att skriva C-uppsats är som att försöka bygga en snögubbe när den första snön har fallit. Det tar tid och ork, men har man riktigt tur och envisheten håller i sig kommer det betala sig. Snögubben kanske inte blir så stor, men vad gör väl det? Den kommer ändå alltid vara ett mästerverk då den är säsongens allra första.

Kämpar alltså på med min uppsats och än så länge kan jag bara se snögubben i min fantasi. Om jag vårdar den boll jag nu skapar i snön riktigt noga kan jag nog snart se en del av snögubben på riktigt och  om jag har tur kommer jag i början av december kunna skåda snögubben i hela sin resliga gestalt. Jag kommer då förhoppningsvis kunna säga "vilket mästerverk"

Ett litet tillägg: Som tur är skapar jag inte denna snögubbe helt själv, det blir ju så mycket roligare att skapa tillsammans med någon/några.

Rastlöshet'n

Det brukar ju sägas att norrlänningar har ett helt annat tempo än resten av svenska folket. Att de tar det lugnt och gör allt i ett sansat tempo. Detta lugn verkar dock inte ha smittat av sig på mig. Jag är rastlösare än någonsin. En dag hemma i ensamhet får mig att vilja klättra på väggarna, raka av mig mitt hår och möblera om hela området för att fördriva tiden. Att jag har skoluppgifter jag måste ta mig ann spelar ingen roll, rastlösheten blir total. Jag kan inte förmå mig själv att sitta still vid datorn längre stunder innan jag måste upp och röra på mig. Jag har blivit som förbytt, känner inte igen mig själv. Vart tog kvinnan vägen som älskade tystnaden av ett tomt hus och tillfredsställelsen över att vara helt ensam. Kanske hon har fått för mycket av det goda? 

Imorgon ska denna rastlösa själ till skolan och träffa folk. Tur är väl det för all tvätt är tvättad, all disk diskad och hela lägenheten städad. Det finns med andra ord inte längre så mycket mer att fördriva tiden med här hemma. Skulle vara skolarbetet då i sådana fall men det är ju så mycket trevligare att utföra det med folk omkring sig. Lucky me som ska till skolan imorgon/Clara 

SKRATT

Finns det något mer underbart är att få skratta så att man nästan tappar andan? Skratta så hejdlöst åt någonting så att man bara inte kan sluta. Men ett skratt vore inte detsamma om man inte hade någon att dela det med. Hur vore mitt liv om jag satt här i min lägenhet och skrattade mig själv helt andfådd? Undra om man ens kan skratta sig själv helt andfådd utan hjälp? Jag har svårt att tro det. Det skulle i alla fall inte vara på samma sätt. Man säger ju att delad glädje är dubbel glädje och jag kan inte annat än att hålla med. Tänk dig att sitta på en balkong i den mörka natten och bara skratta så att hela huset skakar utan en vän. Tänk dig samma scenario fast med en vän vid din sida. Det är bara med vänner man kan skratta åt Lisebergskaniner i skräckfilmer, åt dåliga göteborgsvitsar eller åt pengapungar som hänger utanför Londontröjor. Ja med vänner kan man nästan skratta åt vad som helst. Minsta lilla glimt i ögat hos en vän kan sätta igång denna kaskad av skratt. Ett skratt som får mina skrattgropar att värka av ansträngning och som får mig att nästan helt tappa förmågan att kunna andas.

Tack älskade vänner för att ni agerar PT åt mina skrattgropar/ CLARA

När ja var liten...

... hade jag en dröm om att åka till Afrika och hjälpa svältande barn. Jag hade en dröm om att få läsa till sjuksköterska och leva det liv som sjuksyster Lotta gjorde i flickornas julbok från 60-talet. Hon åkte till Stockholm och läste till sjuksyster, bodde på internat, hade på sig stärkta förkläden, blev kär i en ung läkare och åkte på äventyr till Afrika. Just så ville jag ha det. Men så kom den dagen, dagen då jag insåg att jag växt upp fel årtionde. Sjuksystrar bodde inte längre på internat och använde inte längre stärkta förkläden med tillhörande mössor på jobbet. Drömmen om ett syster Lottalivet kunde aldrig bli sant. Jag bestämde mig dock för att hålla fast vid en utav mina drömmar, nämligen att bli sjuksyster. Men hallå vänta nu tänker kanske ni, läser inte den här bruden till socionom? Jo men vänta lite jag kommer snart till min poäng. Åren gick och jag blev ännu lite äldre och insåg att det här med att hjälpa barn med sår på utsidan kanske inte var min grej jag ville hjälpa på ett djupare plan. Jag ville vara en tröstande, lyssnande och handlande person. Där av mitt val av utbildning. Jag har så länge jag kunnat minnas velat ta hand om människor och så också gjort, men det var först när jag nått en viss ålder jag insåg vad jag verkligen skulle göra av min fallenhet för att hjälpa. Det jag vill säga med det här är att alla människor har drömmar på insidan, drömmar som ligger där i väntan på att mogna fram och förändras med stigande ålder och förstånd. Jag tror att dreams can come true.
Jag har inte riktigt lämnat drömmen om att hjälpa utsatta barn i världen och vem vet i framtiden kanske jag jobbar med Socionomer utan gränser på en annan kontinent. Vad det gäller drömmen om att träffa den unge läkaren kan vi väl bara säga som såhär, I'm still waiting! /Clara  

Socionomutblidningens maratonlopp

Snart är dagen kommen, den dagen vi alla väntat på med skräckblandad förtjusning. Den dagen då startskottet för vårt c-uppsatsskrivande ljuder. Den dag vi startar vår löpning uppför den brantaste backen i socionomutbildningens maratonlopp. Det kommer göra ont, man kommer att vara trött och orken kanske kommer sina. Tanken på att det är sista backen kommer dock hålla oss flytande, att bli peppad av de andra man skriver uppsatsen med kommer också göra att man kommer in i en andra andning. Om två veckor och tre dagar startar det? Är ni redo att löpa, kämpa och stötta? Det är jag, målet är inte långt borta nu, bara en sista uppförsbacke kvar sedan kommer det luta kraftigt nedåt. Vi kommer alla att gå in som vinnare om vi bara orkar denna sista backen. C-uppsatsen here I come! /Clara

Tacksam

Thankful
"Somedays we forget to look around us
Somedays we can't see the joy that surrounds us
So caught up inside ourselves we take when we should give.
So for tonight we pray for what we know can be.
And on this day we hope for what we still can't see.
It's up to us to be the change
And even though we all can still do more there's so much to be thankful for."

Saker jag är tacksam över:
Min familj
Mina fina vänner
Att jag är född i Sverige och kan läsa på vilken utbildning jag vill och på vilket universitet jag vill.
Att mina gymnasiebetyg inte räckte för att komma in i Helsingborg.

Coldplay: Fix you

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

 

 

Allt är nytt men ändå så bekant

Ny stad, ny termin, ny blogg. Det känns som att allt i mitt liv för tillfället är helt nytt. Ändå så känns allt så bekant, som om jag varit med om det här förut. När jag tänker efter så har jag ju också det. Ny stad våren 2011 då jag för första gången begav mig upp till Norrland och flyttade till Skellefteå. Även våren 2013 var det en ny stad, Sundsvall. Att en ny termin startar efter sommaren är ju heller inget nytt, det har det ju gjort de senaste två höstarna så varför inte denna också. Varför inte då också starta en ny blogg? Ett nytt rent vitt papper där jag kan kladda ner alla nya erfarenheter jag får under terminens gång och i denna nya stad som ska bli min. Umeå är staden och den 6:e är terminen. Detta kan ju inte annat än bli som en bal på slottet..... alldeles alldeles underbart. Eller?