ten things to love about being home alone

Det är mycket arbete hemifrån nu i dessa kandidatuppsatstider. Ni vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om det. Här kommer därför en lista över saker som är bra med att vara ensam hemma:

10 man kan gå runt i pyjamas en hel dag

09 behöver inte fixa hår och sätta på sig ett ansikte

08 behöver inte sätta på sig BH

07 man kan sjunga med falskt till favoritlåtarna på spotify 

06 man kan fuldansa naken

05 Prata, resonera och diskutera med sig själv utan att för den delen ses som psykiskt instabil

04 välja när, vad och om man vill äta

03 sluka en hel säsong av en tvserie på en dag 

02 skratta åt sina egna Göteborgsvitsar

01 vägra att diska och städa

Så nu ska jag alltså strippa, sätta danslistan på högsta volym, dansa och sjunga falskt, just because I can! /Clara 

109 mil är kortare än 123, men det är ändå 109 mil!

Snögubben

Att skriva C-uppsats är som att försöka bygga en snögubbe när den första snön har fallit. Det tar tid och ork, men har man riktigt tur och envisheten håller i sig kommer det betala sig. Snögubben kanske inte blir så stor, men vad gör väl det? Den kommer ändå alltid vara ett mästerverk då den är säsongens allra första.

Kämpar alltså på med min uppsats och än så länge kan jag bara se snögubben i min fantasi. Om jag vårdar den boll jag nu skapar i snön riktigt noga kan jag nog snart se en del av snögubben på riktigt och  om jag har tur kommer jag i början av december kunna skåda snögubben i hela sin resliga gestalt. Jag kommer då förhoppningsvis kunna säga "vilket mästerverk"

Ett litet tillägg: Som tur är skapar jag inte denna snögubbe helt själv, det blir ju så mycket roligare att skapa tillsammans med någon/några.

Rastlöshet'n

Det brukar ju sägas att norrlänningar har ett helt annat tempo än resten av svenska folket. Att de tar det lugnt och gör allt i ett sansat tempo. Detta lugn verkar dock inte ha smittat av sig på mig. Jag är rastlösare än någonsin. En dag hemma i ensamhet får mig att vilja klättra på väggarna, raka av mig mitt hår och möblera om hela området för att fördriva tiden. Att jag har skoluppgifter jag måste ta mig ann spelar ingen roll, rastlösheten blir total. Jag kan inte förmå mig själv att sitta still vid datorn längre stunder innan jag måste upp och röra på mig. Jag har blivit som förbytt, känner inte igen mig själv. Vart tog kvinnan vägen som älskade tystnaden av ett tomt hus och tillfredsställelsen över att vara helt ensam. Kanske hon har fått för mycket av det goda? 

Imorgon ska denna rastlösa själ till skolan och träffa folk. Tur är väl det för all tvätt är tvättad, all disk diskad och hela lägenheten städad. Det finns med andra ord inte längre så mycket mer att fördriva tiden med här hemma. Skulle vara skolarbetet då i sådana fall men det är ju så mycket trevligare att utföra det med folk omkring sig. Lucky me som ska till skolan imorgon/Clara 

SKRATT

Finns det något mer underbart är att få skratta så att man nästan tappar andan? Skratta så hejdlöst åt någonting så att man bara inte kan sluta. Men ett skratt vore inte detsamma om man inte hade någon att dela det med. Hur vore mitt liv om jag satt här i min lägenhet och skrattade mig själv helt andfådd? Undra om man ens kan skratta sig själv helt andfådd utan hjälp? Jag har svårt att tro det. Det skulle i alla fall inte vara på samma sätt. Man säger ju att delad glädje är dubbel glädje och jag kan inte annat än att hålla med. Tänk dig att sitta på en balkong i den mörka natten och bara skratta så att hela huset skakar utan en vän. Tänk dig samma scenario fast med en vän vid din sida. Det är bara med vänner man kan skratta åt Lisebergskaniner i skräckfilmer, åt dåliga göteborgsvitsar eller åt pengapungar som hänger utanför Londontröjor. Ja med vänner kan man nästan skratta åt vad som helst. Minsta lilla glimt i ögat hos en vän kan sätta igång denna kaskad av skratt. Ett skratt som får mina skrattgropar att värka av ansträngning och som får mig att nästan helt tappa förmågan att kunna andas.

Tack älskade vänner för att ni agerar PT åt mina skrattgropar/ CLARA

När ja var liten...

... hade jag en dröm om att åka till Afrika och hjälpa svältande barn. Jag hade en dröm om att få läsa till sjuksköterska och leva det liv som sjuksyster Lotta gjorde i flickornas julbok från 60-talet. Hon åkte till Stockholm och läste till sjuksyster, bodde på internat, hade på sig stärkta förkläden, blev kär i en ung läkare och åkte på äventyr till Afrika. Just så ville jag ha det. Men så kom den dagen, dagen då jag insåg att jag växt upp fel årtionde. Sjuksystrar bodde inte längre på internat och använde inte längre stärkta förkläden med tillhörande mössor på jobbet. Drömmen om ett syster Lottalivet kunde aldrig bli sant. Jag bestämde mig dock för att hålla fast vid en utav mina drömmar, nämligen att bli sjuksyster. Men hallå vänta nu tänker kanske ni, läser inte den här bruden till socionom? Jo men vänta lite jag kommer snart till min poäng. Åren gick och jag blev ännu lite äldre och insåg att det här med att hjälpa barn med sår på utsidan kanske inte var min grej jag ville hjälpa på ett djupare plan. Jag ville vara en tröstande, lyssnande och handlande person. Där av mitt val av utbildning. Jag har så länge jag kunnat minnas velat ta hand om människor och så också gjort, men det var först när jag nått en viss ålder jag insåg vad jag verkligen skulle göra av min fallenhet för att hjälpa. Det jag vill säga med det här är att alla människor har drömmar på insidan, drömmar som ligger där i väntan på att mogna fram och förändras med stigande ålder och förstånd. Jag tror att dreams can come true.
Jag har inte riktigt lämnat drömmen om att hjälpa utsatta barn i världen och vem vet i framtiden kanske jag jobbar med Socionomer utan gränser på en annan kontinent. Vad det gäller drömmen om att träffa den unge läkaren kan vi väl bara säga som såhär, I'm still waiting! /Clara