Vi ses snart igen

Efter en fantastisk jul och ett fantastiskt nyår och en ännu mer fantastisk födelsedag är jag åter i Umeå för sista terminens pluggande. Det var med en stor klump i magen och med ett stort vemod jag satte mig på tåget i måndags. Jag brukar alltid känna så, klumpen börjar alltid komma smygande dagen innan jag ska lämna mitt kära hem och brukar hålla i sig tills tåget börjar rulla norr ut. När resan väl är igång brukar det kännas mycket bättre och jag kan nästan börja se framemot att åter få befinna mig i det vackra norr. Just så var det också denna gången. När tåget tuffade i riktning mot Stockholm, där jag hade mitt första byte löstes den stora klumpen upp och jag kunde luta mig tillbaka och läsa den fina tidningen jag fått av mamma och pappa att ha på resan. Jag antar att det är avskeden som jag har svårt för och det är alla dessa som tillsammans går samman och bildar den stora klumpen i magen. Jag och min moster brukar aldrig när vi ska kramas och ta farväl innan jag ska åka norr ut säga hejdå, det blir för jobbigt. Vi säger istället ses snart igen. Jag vet inte om det blir mindre jobbigt men vi undviker i alla fall det jobbiga ordet hejdå. Detta låter kanske lite väl dramatiskt när vissa utav er läser det. Vadå ett ord kan väl inte göra saken värre och ryck upp dig du har ju en familj och sakna och så sällan träffas ni ju inte? Men för er som känner mig förstår ni nog att detta inlägg är ett uttryck för vad jag är för person. Skulle jag få välja skulle alla jag har kär bo i samma by, ja helst grannar så att man om andan faller på har möjlighet att bara kika in på en kopp kaffe.
Nu har jag bara en termin kvar här uppe och planerar efter min examen att ta mitt pick och pack och flytta ner igen. Det ger mig en stor glädje att tänka på det, men samtidigt någonstans inom mig kan jag känna avskedsklumpen växa. De fantastiska människorna jag lärt känna här uppe får jag inte ta med mig. De kommer att flytta till olika delar av Sverige och en del kommer att stanna kvar. Jag kommer alltså i juni mitt i alla lycka att få flytta hem drabbas av vemodet.
Att ta avsked är en del av livet och något jag måste bli bättre på. Men i juni när jag ska krama om mina vänner här uppe kommer jag att hantera det på de sättet jag tycker fungerar bäst. Jag tänker säga vi ses snart igen! /Clara

All I want for christmas

De snöar utanför fönstret och nu mer än någonsin vill jag att de ska vara jul. Jag är väl en person som alltid längta och ser framemot julen men just nu gör jag det av helt andra anledningar. Det faktum att julen är en helt underbar högtid då man får skrota runt i pyjamas, äta pepparkakor och umgås med sin familjen får stå tillbaka. Just nu längtar jag efter julen för att då vet jag att det största jag någonsin kommer att göra under min tid som socionomstudent är över. Till jul kommer min kandidatuppsats vara färdigskriven, färdig opponerad och förhoppningsvis färdigreviderad. Jag vill att tiden ska gå snabbt men ändå vill jag att den ska gå långsamt med tanke på att det är en hel del som ska göras innan dess. Så tomten om du läser detta vill jag bara säga, All I want for christmas är en godkänd kandidatuppsats.
Nu vidare till arbetet/Clara

ten things to love about being home alone

Det är mycket arbete hemifrån nu i dessa kandidatuppsatstider. Ni vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om det. Här kommer därför en lista över saker som är bra med att vara ensam hemma:

10 man kan gå runt i pyjamas en hel dag

09 behöver inte fixa hår och sätta på sig ett ansikte

08 behöver inte sätta på sig BH

07 man kan sjunga med falskt till favoritlåtarna på spotify 

06 man kan fuldansa naken

05 Prata, resonera och diskutera med sig själv utan att för den delen ses som psykiskt instabil

04 välja när, vad och om man vill äta

03 sluka en hel säsong av en tvserie på en dag 

02 skratta åt sina egna Göteborgsvitsar

01 vägra att diska och städa

Så nu ska jag alltså strippa, sätta danslistan på högsta volym, dansa och sjunga falskt, just because I can! /Clara 

109 mil är kortare än 123, men det är ändå 109 mil!

Snögubben

Att skriva C-uppsats är som att försöka bygga en snögubbe när den första snön har fallit. Det tar tid och ork, men har man riktigt tur och envisheten håller i sig kommer det betala sig. Snögubben kanske inte blir så stor, men vad gör väl det? Den kommer ändå alltid vara ett mästerverk då den är säsongens allra första.

Kämpar alltså på med min uppsats och än så länge kan jag bara se snögubben i min fantasi. Om jag vårdar den boll jag nu skapar i snön riktigt noga kan jag nog snart se en del av snögubben på riktigt och  om jag har tur kommer jag i början av december kunna skåda snögubben i hela sin resliga gestalt. Jag kommer då förhoppningsvis kunna säga "vilket mästerverk"

Ett litet tillägg: Som tur är skapar jag inte denna snögubbe helt själv, det blir ju så mycket roligare att skapa tillsammans med någon/några.

Rastlöshet'n

Det brukar ju sägas att norrlänningar har ett helt annat tempo än resten av svenska folket. Att de tar det lugnt och gör allt i ett sansat tempo. Detta lugn verkar dock inte ha smittat av sig på mig. Jag är rastlösare än någonsin. En dag hemma i ensamhet får mig att vilja klättra på väggarna, raka av mig mitt hår och möblera om hela området för att fördriva tiden. Att jag har skoluppgifter jag måste ta mig ann spelar ingen roll, rastlösheten blir total. Jag kan inte förmå mig själv att sitta still vid datorn längre stunder innan jag måste upp och röra på mig. Jag har blivit som förbytt, känner inte igen mig själv. Vart tog kvinnan vägen som älskade tystnaden av ett tomt hus och tillfredsställelsen över att vara helt ensam. Kanske hon har fått för mycket av det goda? 

Imorgon ska denna rastlösa själ till skolan och träffa folk. Tur är väl det för all tvätt är tvättad, all disk diskad och hela lägenheten städad. Det finns med andra ord inte längre så mycket mer att fördriva tiden med här hemma. Skulle vara skolarbetet då i sådana fall men det är ju så mycket trevligare att utföra det med folk omkring sig. Lucky me som ska till skolan imorgon/Clara 

SKRATT

Finns det något mer underbart är att få skratta så att man nästan tappar andan? Skratta så hejdlöst åt någonting så att man bara inte kan sluta. Men ett skratt vore inte detsamma om man inte hade någon att dela det med. Hur vore mitt liv om jag satt här i min lägenhet och skrattade mig själv helt andfådd? Undra om man ens kan skratta sig själv helt andfådd utan hjälp? Jag har svårt att tro det. Det skulle i alla fall inte vara på samma sätt. Man säger ju att delad glädje är dubbel glädje och jag kan inte annat än att hålla med. Tänk dig att sitta på en balkong i den mörka natten och bara skratta så att hela huset skakar utan en vän. Tänk dig samma scenario fast med en vän vid din sida. Det är bara med vänner man kan skratta åt Lisebergskaniner i skräckfilmer, åt dåliga göteborgsvitsar eller åt pengapungar som hänger utanför Londontröjor. Ja med vänner kan man nästan skratta åt vad som helst. Minsta lilla glimt i ögat hos en vän kan sätta igång denna kaskad av skratt. Ett skratt som får mina skrattgropar att värka av ansträngning och som får mig att nästan helt tappa förmågan att kunna andas.

Tack älskade vänner för att ni agerar PT åt mina skrattgropar/ CLARA