Efter en fantastisk jul och ett fantastiskt nyår och en ännu mer fantastisk födelsedag är jag åter i Umeå för sista terminens pluggande. Det var med en stor klump i magen och med ett stort vemod jag satte mig på tåget i måndags. Jag brukar alltid känna så, klumpen börjar alltid komma smygande dagen innan jag ska lämna mitt kära hem och brukar hålla i sig tills tåget börjar rulla norr ut. När resan väl är igång brukar det kännas mycket bättre och jag kan nästan börja se framemot att åter få befinna mig i det vackra norr. Just så var det också denna gången. När tåget tuffade i riktning mot Stockholm, där jag hade mitt första byte löstes den stora klumpen upp och jag kunde luta mig tillbaka och läsa den fina tidningen jag fått av mamma och pappa att ha på resan. Jag antar att det är avskeden som jag har svårt för och det är alla dessa som tillsammans går samman och bildar den stora klumpen i magen. Jag och min moster brukar aldrig när vi ska kramas och ta farväl innan jag ska åka norr ut säga hejdå, det blir för jobbigt. Vi säger istället ses snart igen. Jag vet inte om det blir mindre jobbigt men vi undviker i alla fall det jobbiga ordet hejdå. Detta låter kanske lite väl dramatiskt när vissa utav er läser det. Vadå ett ord kan väl inte göra saken värre och ryck upp dig du har ju en familj och sakna och så sällan träffas ni ju inte? Men för er som känner mig förstår ni nog att detta inlägg är ett uttryck för vad jag är för person. Skulle jag få välja skulle alla jag har kär bo i samma by, ja helst grannar så att man om andan faller på har möjlighet att bara kika in på en kopp kaffe.
Nu har jag bara en termin kvar här uppe och planerar efter min examen att ta mitt pick och pack och flytta ner igen. Det ger mig en stor glädje att tänka på det, men samtidigt någonstans inom mig kan jag känna avskedsklumpen växa. De fantastiska människorna jag lärt känna här uppe får jag inte ta med mig. De kommer att flytta till olika delar av Sverige och en del kommer att stanna kvar. Jag kommer alltså i juni mitt i alla lycka att få flytta hem drabbas av vemodet.
Att ta avsked är en del av livet och något jag måste bli bättre på. Men i juni när jag ska krama om mina vänner här uppe kommer jag att hantera det på de sättet jag tycker fungerar bäst. Jag tänker säga vi ses snart igen! /Clara
